Andreas Poppelier

Loneliness is a crowded room

Relationen mellan verken är essensen i urvalet, att låta de vitt skilda uttrycken samtala under en gemensam paroll och få helheten att skapa sammanhang är intentionen med utställningen. Konstenhetens olika arkiv samt de utstationerade verken har varit inspirerande för denna tankebana, allra mest arkivet i Landstingshuset med hundratals målningar, teckningar, tryck och skulpturer. Hyllmeter med verk att ta sig igenom, utforska kombinationer och studera tekniker, signaturer och årtal med endast fläktens surr och avlägsna röster som tecken på att tiden fortgår.

Mitt eget konstnärskap har ofta sett ut på det viset, att försöka få helheten att skapa sammanhang då jag arbetar med olika uttryck och material som sedan sammanförs vid en utställning. Relationen mellan verken blir då viktig och avser att visa på tankarna bakom just helheten, vilka konsekvent är relaterade till varandra då de härstammar från samma källa, dvs. konstnären. I och med denna utställning så tvingades dessa tankar arbeta i relation till andra konstnärers verk, vilka jag har tagit mig friheten att låta tala ett nytt språk, i en ny kontext. Måhända är det oundvikligt att ett uppdrag som detta det blir en form av självporträtt, kanske är det just vad det är. Men, föresatsen är att spegla ett större samtal.

"Jag är inte gjord för den här världen. Och den här världen är inte gjord för mig." Att inte finna en plats i samhället, bland sociala konstruktioner och rådande normer, dragna linjer och uppmätta regler för vad som är accepterat ur ett psykosocialt perspektiv är min avsikt att visualisera med utställningen. Den är tänkt att tala om dem som känner just det, att den här världen inte är gjord för dem och att de inte är gjorda för den här världen. Att inte förstå sig på de konstruktioner och ramar som skapats, och som den stora majoriteten mer eller mindre förhåller sig till, kan göra omvärlden kryptisk, men oftast kommer ansatsen att passa in, vara som dom andra, vilket kan bli en livslång självcensur. Det finns en mängd variationer på denna alienation, ingen mer tydlig än någon annan, men summan är oftast att personen befinner sig ett konstant och ofta dolt utanförskap. Ironiskt nog så råder en tid som premierar udda och excentrisk, men bara till den grad att det inte besvärar omgivningen allt för mycket. Jag har en önskan om att utställningen ska, på ett esoteriskt vis, återspegla den ensamheten och de svårigheter det innebär att begripa och göra sig förstådd i ett obegripligt och oförstående samhälle. För den som emotionellt inte känner sig delaktig i omgivningens relations- och beteende- algoritmer kan det vara en ensamhet i att vara den i mängden som inte förstår konstruktionen. Ett utanförskap som gör sig påtagligast just i relationen till andra människor, vilket på gott och ont kan leda till isolation. Eller för att fortsätta texten till låten varifrån titeln till utställningen kommer, "out of reach is out of touch".
 

                                                                                                                                  Andreas Poppelier

 
Fotograf:Daniel Ivo

I Konsthall Spisrummet visas ännu en version av landstingets konstsamling upp. Poppelier har arbetat lågmält och intensivt. Han har gått igenom verken målmedvetet och med allvar. För mig som suttit på utsidan och tittat på, har det verkat som de flesta konstverken valts med en stark självklarhet och intuitiv lätthet. Jag anar dock att det pågått mycket bearbetning och förlopp dolda för mina ögon.

Poppelier stämmer upp en viktig röst, som konstnär och här som kurator, och när jag rör mig genom de verk han valt tycker jag mig höra fler angelägna och inspirerande röster.

 

                                                                                                                                 Maria Andrén
                                                                                                                                 Konsthandläggare
                                                                                                                                 Konstenheten