Karin firar 55 år i Folktandvården Värmland

Den 22 juni 1961 klev en nervös och
oerfaren tandsköterskeelev in på kliniken i Sysslebäck. Idag, 55 år senare, gör stålkvinnan Karin Danielsson ännu ett arbetspass – på samma klinik.

Den där junidagen 1961 var dock inte första gången Karin Danielsson var där. Redan som barn hade hon kutat runt i korridorerna då hennes mor var bekant med paret Lundholm grundade kliniken.

– Ser man det så har jag ju varit här hela livet… 

Arbetet som tandsköterskeelev var stundtals tufft – av flera anledningar. Dåligt betalt och långa dagar. Jobb varje lördag gjorde 48-timmarsveckan komplett. Det kunde även vara fysiskt krävande.
– När vi fick gips levererat till oss kom det i en stor tunna. Den var naturligtvis oerhört tung. Men det var helt enkelt upp till oss elever att kånka in den från vägen in till kliniken. Det var förstås otänkbart att tandläkarna skulle hjälpa till på den tiden...

Har koll på många tandrader i norra Värmland

Mot slutet av 1970-talet skulle Karin, tillfälligt, lämna kliniken för att utbilda sig till tandhygienist. Ett yrkesval hon inte ångrar.

– Jag tycker det är så kul att ha ”mina” patienter. Det händer allt ibland att folk gapar och visar sina tänder för mig i affären. Efter alla dessa år känner jag ju alla!

Sedan 1980 har Karin varit på kliniken. I ett sträck. Medan kollegor har slutat och gått i pension har hon stannat kvar. Inte bara kollegorna har bytts ut. Under åren har mycket annat förändrats.

– Det man främst tänker på är hygienen. När jag började slipade vi kanyler själva, körde dem i hetluft och sedan lade dem i en stålask och använde dem igen. Det är förstås otänkbart idag. Och när datorerna kom ”uja, mej”. Det trodde jag aldrig att jag skulle lära mig. Men det gick.

Hålen har blivit allt färre

Även patienternas tandhälsa har förändrats till det bättre. 

– På 1960-talet hade jag en gång en 12-åring med 49 hål (!). Det trodde man ju inte var sant. Men det har gått fram otroligt mycket, inte minst tack vare fluortandkrämen och bättre behandlingsmetoder. Men det kan fortfarande bli ännu bättre, förstås.

Och ännu ser hon inte riktigt slutet på sitt arbetsliv. Även om det närmar sig.
– Jag trivs så himla bra. Personalen och patienterna här är som en extrafamilj. Så jag arbetar gärna ett tag till, säger Karin.