Bo Jonzon

Konstnär Bo Jonzon har fått det andra uppdraget att visa utvalda delar av landstingets konstsamling. Den här gången är temat fotografier. Utställningen pågår 13 april - 25 maj 2015.

Konstnär Bo JonzonBo Jonzon

Bo Jonzon är född i Jokkmokk, men uppvuxen och nu bosatt i Lysvik.
Sedan mitten av 70-talet har Bo arbetat som bildkonstnär; med skulptur, grafik samt scenografi för utställningar och teatrar.

1977 hade han sin första separatutställning och under många år medarbetade han flitigt med bilder i olika litterära magasin, samt formgav teateraffischer för fria grupper och institutionsteatrar. Bo har även arbetat med konstnärlig gestaltning och rumsgestaltning av det offentliga rummet för olika uppdragsgivare.

På flera länsmuseer runt om i Sverige har han gjort utställningsscenografier – det senaste projektet var de nya basutställningarna vid Dalarnas Museum i Falun. I Norge arbetade han under några år med omgörningen av Norsk Skogmuseum i Elverum.

2002-2005 genomförde Bo tillsammans med Riksutställningar ett projekt baserat på det faktum att han själv bor på sextionde breddgraden. Resan utefter breddgraden resulterade i många möten med konstnärer och utställningar i Norge, Sverige, Åland, Finland och Ryssland.

Under åren 2005-2011 var han konstnärligt ansvarig på Rackstadmuseet och konstchef vid Värmlands Museum.

Sedan cirka fem år tillbaka är Bo Jonzon nu verksam vid Västanå Teater som scenograf/teknisk producent.

Bo Jonzon om sitt uppdrag i Konsthall Spisrummet

Ordet fotografi kommer av grekiskans fos; som betyder ljus, och grafein; skriva (Bra Böckers Lexikon, 1977). Enligt min mening ett vackert sätt att beskriva en teknik som nu finns i, snart sagt, varje människas väska eller ficka. 

Den flod av bilder som idag står tillbuds i olika medier skulle förmodligen ha skrämt slag på fotografiens pionjärer med sina glasplåtar och otympliga kameror. Dessutom kan man fundera över vad den tidiga 1900-talsmänniskan skulle ha ansett om graden av narcissism hos den samtida mänskligheten – när man konstaterar att man återigen mottagit ett dussin selfies i sin telefon...

Och ändå: fascinationen över att kunna stoppa tiden, frysa händelsen och konfirmera att vi finns, är lika stark oberoende av vilken epok vi lever, eller har, levat i.

När jag blev erbjuden att sätta samman en utställning här i Konsthall Spisrummet, så blev jag väldigt glad! Jag har alltid varit imponerad över landstingets ansvarstagande för konsten. Landstingets roll som viktig aktör på länskonstscenen kan inte överskattas.

Många är de konstnärer som fått beställning på utsmyckningsuppdrag eller verk inköpta av landstinget. 

Och just dessa inköp som delvis står i förrådet, lockade mig väldigt mycket!

Jag vet ju av erfarenhet att om man behöver ett verk, exempelvis till en utställning, så kan man med förtroende vända sig till landstinget och få låna både ett och annat. Medveten om detta faktum, ville jag utmana både förrådet och mig själv och därför snävade jag in mitt letande till att bara omfatta fotografi.

Jag blev verkligen inte besviken: på hyllor och i lådor fann jag, i mitt tycke, fantastiska bilder!

Om jag i mitt urval har bestått provet att få till en intressant utställning får andra bedöma, jag kan bara säga att förrådet överträffade mina förväntningar!

Vari ligger då fascinationen för den fotografiska bilden? För mig började det som barn med en enkel lådkamera, och andäktigheten när jag såg motiven sakta växa fram på fotopappret i framkallningsskålen. Magi!

Och upplevelsen av skrivandet med ljus består. När jag ser ut över utställningen, som den blev, så slår det mig att den har den spännvidd jag fantiserade om när jag började leta.

Här blandas verk av nestorn inom svensk fotografi, Lennart Nilsson, med det nyaste nya: av landstinget nyinköpta verk som ännu inte nått sin slutliga destination.

Vi kan i utställningen se prov på alla möjliga slags fotografiska genrer: porträtt, landskap, iscensättningar, dokument – alla sorters förhållningssätt till begreppet fotografi. Men vare sig det handlar om kungaporträtt eller en tripp rätt in i sjuttiotalet, så slås jag av den höga konstnärliga kvaliteten som verken har, här finns viljan och förmågan att frysa tiden, och att skriva med ljuset. 

För mig är det, fortfarande, magi.

 

"Vi stod där båda vända mot kameran. Vi rörde oss förstås, men inte mer än vad plommonträden gjorde i blåsten.

Minuter gick. Medan vi stod där reflekterade vi ljuset, och det vi reflekterade gick genom det svarta hålet in i den mörka lådan.

Det kommer att föreställa oss, sa hon, och vi avvaktade förväntansfullt."

(Ur "Rum 19 och andra berättelser" John Berger, Bonnier Alba, 1997)